16 seriösa relationer har jag lyckats få till under min livstid. Det är inte illa för att vara någon som inte vill ha dem alls egentligen. Not for lack of trying. Although stupid as fuck.

Men kom på något häromdagen, några dagar efter en alldeles underbar helg med en alldeles underbar person kombinerat med lite substanser. Serotoninkraschen och sen insikterna. De bara trillade över mig som en damm som plötsligt öppnats. Har alltid vetat om att de där gamla traumana har existerat, men har inte lagt färdigt pusslet över hur de faktiskt påverkar.

Några nyckelhändelser i mitt liv har skapat en liten person inom mig som lever under falska premisser och får min hjärna att emellanåt tolka världen enligt dessa falska premisser. Jag fanns i magen tillsammans med en sån där cysta med hår och min stackars mamma gick igenom någon sorts förlossningspsykos och trodde länge att det var ett riktigt barn, som fick dö för att det var för litet. Till mig blev historian ett evigt ok, men är också helt säker på att det inte var menat på det sättet. Vara bara för liten för att förstå. Men det sas att eftersom jag åt upp all mat så dog min tvilling. Sug på den lilla 5-åring! Eller hur gammal jag än var.

Men om jag zoomar ut från det där finns det en logik i att om jag tänker på mig själv så dör folk. De försvinner, lämnar, ghostar, drar. Så låt mig inte tänka på mig själv utan ta precis ALLT ansvar för hela relationen. Om jag inte bekräftar, försvinner de, om jag inte accepterar, försvinner de, om jag inte tar ansvar för kommunikation, förståelse, upprätthålla glädje, sex, whatnot, så försvinner de. Och förglöm ej, genom allt det här har jag aldrig egentligen velat ha en traditionell relation.

Men den traditionella relationen som ändå tryckts långt ner i halsen på mig, blev på något sätt symbolen för den förlorade halvan av mig själv, som jag tog död på. Och tillsammans med några till händelser som alla förstärkte den här känslan så blev mitt liv någon sorts evig jakt efter något som ändå inte fanns. Där tystnad i kommunikationen gav mig panik eftersom någon då var på väg att försvinna. Trots att jag egentligen uppskattar egentid, space, utrymme, en speciell känsla när jag väl träffar någon istället för ett vardagligt sammelsurium av godmorgon och godnatt och kontroll, kontroll, kontroll.

Men ack så skevt det blir när mitt riktiga jag och mitt traumatiserade jag beter sig helt tvärtom. Tills nu. Den sista pusselbiten var 5-åringen. De andra händelserna skedde när jag var äldre, vilket har gjort att jag kan omforma dem till något annat, något positivt. Eftersom jag då var gammal nog att förstå andra människor på ett sätt som 5-åriga jag inte var. Hon förstod det enkla. Du åt all mat, din tvilling dog. Punkt. Så hon har varit svår att komma åt.

Men de här dagarna har jag tagit henne i handen och klappat henne. Försökt förklara för henne vad som hände och vad som händer nu. Och varför hon behöver förstå att allt är okej, att vi är okej och fantastiska som vi är. Och att ingen dör eller försvinner bara för att vi tänker på oss själva eller ger oss själva utrymme. Nej, klart det inte är helt borta, men skillnaden är att jag nu ser varenda liten sak som hon skapar. Innan det blir något av det. Skifta fokus och bara öva, så kommer det att lugna ner sig.