Insikterna fortsätter komma och femåringens chokehold på mig har faktiskt släppt helt och hållet. När såna här saker händer kan jag känna mig frågande inför faktumet att de bara hände sådär snabbt, men glömmer allt som kommit innan som lett till den här stunden. Åratal av självrannsakan, massor av försök att göra både mig själv och min inre femåring glada, många saker jag snubblat på och många saker jag lärt mig. Så allt hände inte i en handvändning, fastän det känns så när det väl gör det. Men hände gjorde det oavsett.

Det som helt praktiskt händer när jag lyckas integrera, lugna och bekräfta min femåring är att allt bara tystnar. Allt det där jag varit van vid. Det som varit relativt tyst när jag inte är hormonell, men som kommit springandes när pmds knackar på. Osäkerheten, dramat, de STORA känslorna, euforin, passionen, lusten, galenskapen. Det bara tystnade. Och kvar är jag. Mitt egna jag.

En liten sekund började jag tvivla på att jag över huvud taget känner något alls. För något. Men det är ju inte sant. Det har bara distribuerats istället för att hyperfokuseras. Den känslan är mycket lugnare. Och gör att jag uppskattar allt runt mig istället för bara en person som på något sätt genom mitt liv blivit the end all and be all av hela livet. Och gör att jag uppskattar saker i nuet istället för att se “mellanrummen” som transportsträckor mellan den där personen på piedestalen som fått något sorts helgonlikt epitet som är helt falskt.

Så inser jag plötsligt att jag går under devisen out of sight, out of mind. Jag saknar inte folk sådär randomly under dagen när jag gör andra saker. Är de inte närvarande är det andra saker som tar mitt fokus. Det betyder ju inte att jag inte är medveten om deras existens eller att jag kan känna att det är dags att höra av mig eller att jag kan längta till att ses. Och det här har jag saknat om något, att bara kunna vara i det jag gör. Att som idag kunna vara många timmar i stallet, träna 6 hästar, bestämma mig för att åka till stallet oftare, komma hem och ta det lugnt. Läsa min bok, skriva, prata med min bästa vän, skratta, chatta lite. Och inte leva för nästa stund av något.

Har alltid sagt att jag är rädd för balans i livet. Att jag tycker om att känna. Men det har ju bara varit min femårings överlevnadsinstinkt. Klart jag vill ha det här! Det är ju så njutningsfullt.

En till insikt jag fått är att jag inte alls gillar romantiskt språk i text. Trots att det är något jag själv tagit till i oändligt många situationer med oändligt många personer. Bekräfta, eller så kommer döden! Jag tycker inte riktigt om när folk använder relativt “klyschiga” fraser och ord de lärt sig från någon bok eller film eller vad det än kan vara och bara använder dem. För mig kommer folks handlingar alltid att trumfa. Varenda gång. Vad är ett ord utan tyngden av en handling? Tomt.

Så ja, jag känner mig lugn och balanserad och utan massor av känslor som tar över min stackars hjärna när jag gör saker som inte har ett skit med såna känslor att göra.

Jag känner mig kilon lättare och också alldeles, alldeles fri ⛓️‍💥