Tror den behöver bli lite pragmatisk istället. Jag tar med mig den där naiva optimismen överallt, till nya jobb, nya bostäder, nya personer, nya situationer, you name it, och om och om igen blir jag besviken. Men likväl samma dumma optimism för varenda liten grej. Som alla behandlingar för att hjälpa till med förklimakteriet. Trots att själva behandlingarna i sig skapar hormonkaos och diverse annat skit så tänker jag ändå att nästa grej fixar läget! Nya hormoner, ny diet, nya kosttillskott, ny träning, nytt, nytt, nytt. Nästa gång händer det. På förklimakteriefronten intet nytt.
Det här dryga året har varit just det, drygt. Saker som hänt har legat utanför min kontroll och jag har känt mig lite maktlös och i händerna på yttre ting och det är jobbigt. Relationen med min person tog slut, eller blev något annat, eller jag vet inte helt vad det är, men här i huvudstaden finns det inte så mycket för mig längre. Sa adjö till jobbet för ett par veckor sedan och har blivit varse om att de två personer jag blivit vän med häruppe vänder tillbaka hem till söder. Så nu gör jag det också, jag hemvänder till Skåne, till det som är tryggt och bekant och familjärt, till vänner, familj, häst och dialekt. Jag längtar hem, fruktansvärt mycket.
Just det tänker jag däremot vara riktigt naivt optimistisk över, för jag är ganska säker på att det kommer att bli bra. Och flytta är jag ju bra på vid det här laget, hemvändan blir numero 21 och om jag passar på att vara lite vidskeplig så är mitt favoritnummer 22, så flytten efter denna får fan ta mig bli den sista!
