Jag undrar om jag har börjat tappa finkänslan lite. Missar skit. Ålder? Hormoner? Hopp? Vem vet? Känns i alla fall som att jag hade den mer innan. Eller så har motparterna blivit vassare på att bullshitta.
Tror också att det kan vara problematiskt att vara lite udda i The Wonderful World of Online Dating, det är lätt för någon att hävda likheter för att få kontakt. Och så blir jag småbarnsglad över att någon förstår mig och inser att det där är min svaghet, att vilja bli förstådd. Och accepterad. Men det betyder ju inte det minsta lilla om det bara är fejk. Men det allra värsta är att bli ghostad. Speciellt för mig som aldrig någonsin skulle ghosta någon. Jag tackar till och med nej till randos som åtminstone skickar ett semi-okej första meddelande. För att det suger att inte få någon respons alls.
I det här specifika fallet vet jag inte riktigt vad som gäller. Min naiva optimist slåss med min krassa realist och den krassa realisten har ett litet övertag. Det är också något lättare att anta att jag är ghostad, så kan jag bli positivt överraskad sen om det inte är så. Men bara gilla läget om det skulle vara så. Den här perioden är också den hormonella perioden, plus lite stress på det, så lägger inte för mycket vikt i det jag tänker, oavsett vilken version. Och gör definitivt inte något med det, utan sitter lugnt i min lilla båt, trots att havet runtomkring ibland blir oroligt och stormigt.
Och det som är högst relevant att komma ihåg är att det ändå inte är det viktiga här i livet, att en person som du känner nån samhörighet med inte visar sig vara personen du trodde. Finns många andra personer och behöver bara träna min hormonella hjärna lite extra på att inte haka upp sig i onödan. För det är inte viktigt. En person är inte viktig, oavsett hur mycket den där hormonella hjärnan försöker säga det till mig.
Så idag fokuserar jag på annat som är viktigare. Typ jag själv ❤️
