Alltså. Har på bara ett par dagar råkat ut för två olika män som på olika sätt utövat en maskulinitet som jag formligen avskyr. Den ena körde klassikern att inte kunna ta ett nej och att tjata när jag inte vill ses. “Nej, den här veckan funkar inte”. “Men vaddå, man måste ju vila och titta på TV ibland också”. Kan verka litet och menlöst, men i den meningen ingår att inte kunna ta ett nej. Att inte acceptera och respektera att jag inte vill ses utan att lägga en kommentar om att jag kanske ändå ska det. Inget jag kan acceptera.

Den andra var värre. När jag inte hade tid att träffa honom den här veckan tog han sig rätten att förklara för mig vad som var fel på mig. Verbatim; “I had a feeling something was off with you, being overbusy and running around from guys to horses to extra activities to…. Och sen föreslog han att träffas ändå, om jag nu klarar av det. I mean 🤬 När vi pratade förra veckan passade han också på att fetdissa relationsanarki och berätta för mig att sånt faktiskt aldrig fungerar och hur jag skulle kunna göra istället. Borde avslutat det redan då, fick sjukt mycket ick. Det ska också sägas att detta är en person jag aldrig träffat, vi har pratat i telefon 2 gånger och textat vid kanske 4 tillfällen under 3 år. Avslutat är det i alla fall, med en sjukt tydlig diss och block. Punkt.

Hej alla. Jag är ibland lite introvert. Eller, jag är ambivert, jag får energi av människor jag är bekväm med och tycker mycket om, min energi dräneras av nya människor och personer som inte respekterar mig helt. Den där idiotens egotanke om varför jag inte ville träffa honom var att jag då naturligtvis är upptagen dygnet runt och hänger runt med killar (läs: är promiskuös) och är för mycket i stallet, blablabla. 70% av min tid är jag för mig själv. Då kan jag också passa på att umgås digitalt med bekanta och potentiella bekanta. Resten av tiden spenderar jag med människor jag tycker om och med hästar.

Men så här är det att vara en egensinnig och självständig kvinna, kommer alltid att stöta på män som tar sig rätten att förklara för mig hur jag fungerar och hur fel jag har. Såna män blir rädda för oss när vi inte gör så som de tycker är vettigt. Och när vi inte ger dem uppmärksamheten de är vana vid. Och även fullständigt vettiga män kan emellanåt hamna i det här läget, där de vill förklara hur jag funkar. Jag har inga problem att ta input om mig själv och ha en diskussion som kan få mig att tänka till, men när någon säger att det är på ett visst sätt, då får jag allergi.

Förr kunde jag också vara lite så. Förklara för folk hur de funkade. Visst, 98% av tiden hade jag helt rätt, men det spelar ingen roll, det är väldigt taktlöst att göra så och jag tog mig rätten att kontrollera ett narrativ som jag inte hade någon rätt att försöka kontrollera. Har inte gjort så på väldigt länge. Önskar att de här männen med sina små fragila egon också kunde få lite självinsikt och inse att andra människor klarar av att tänka själva utan deras hjälp. Mission Impossible.

Jag rensar ut, vässar känselspröten och fortsätter umgås med vettiga personer som respekterar och accepterar mig. Minsta lilla feeling av något annat så är det tack och adjö. Men det var skönt att ventilera ut i min blogg som ingen läser 😂