Alltså, varför tror män att vi kvinnor ska gå sönder så fort de typ ska göra slut, träffar nån ny, säga något jobbigt och så vidare och så vidare? Vi är ett starkt jävla släkte och vi går inte av i bitar bara sådär, det ska fan mycket till! Har i hela mitt liv varit med om missriktad välvilja som jag nu i efterhand förstått inte alls handlar om mig, utan om den andre och hans perception över vad han hade tyckt varit jobbigt. Jag är en exceptionellt förstående person. To a fault nästan. Jag går alltid till mig själv först för att se min del i vad som inte funkar och jag försöker så långt jag kan glädjas för de personer som är viktiga för mig. Visst, det kan vara lite svårt när personen jag precis varit i en relation med har träffat någon ny, men när jag sätter det i perspektiv med att personens perception om vad den tyckt varit jobbigt orsakat att han väntat för länge med att avsluta relationen så blir det logiskt. Han är redan klar, medan jag får smällen långt efter att hans hjärna är färdigbearbetad. What the fuck liksom!
Eller är det deras egon som är för stora måhända? Att de gravt överskattar sin egen betydelse i mitt liv? Eller att de får för sig att de skulle sluta ha betydelse bara för att de inte vill ha den sortens relation med mig? Försöker verkligen förstå vad problemet är. Utöver att vara exceptionellt förstående är jag också exceptionellt stark, jag klarar det mesta här i livet. Jag går inte sönder!
Det som gör mig ledsen är när relationer som är viktiga för mig dör av dumma anledningar. Eller av helt logiska anledningar, men när de dör. Jag har inga problem med att vara drivande i relationer, jag har inga barn och den typen av förpliktelser så jag gör det gärna. Men det ska finnas någon form av responsvilja åtminstone. I dagarna har jag kontaktat två personer som jag saknat väldigt mycket och det är så förbaskat mysigt att vi ska ses! Har känt båda de här två i ungefär 13 års tid och det är verkligen värt mycket. Sen har andra fallit bort och en på ett riktigt vidrigt sätt som jag inte förtjänade. De andra för att jag ansåg att vi gått åt olika håll, vilket är okej, men ändå väldigt jobbigt.
Men relationer är ändå kittet i mitt liv, oavsett om de är jobbrelationer, vänskapsrelationer, familjerelationer eller andra sorts relationer. Känner mig lite lost när jag blir för ensam, vilket har hänt nu när kärleksrelationen dog och de nära vännerna trillade bort. Men ger mig inte, det är bara att hitta nya! Och vårda de gamla. Och de nygamla.
Så för att knyta åter till början, vill inte ha någon missriktad jävla välvilja som är baserad på den andra personens uppfattning om vad de tycker är jobbigt! För en annan fruktansvärt jobbig egenskap jag har är att kunna känna av minsta lilla dissonans mellan vad någon säger och vad de menar. Om jag känner dem ganska väl alltså. Vilket gör deras missriktade jävla välvilja ännu värre eftersom jag allt som oftast redan vet. Och det är alltid jobbigare att misstänka något än att veta något. Varför är ärlighet så svårt för folk? Va?! Men skitsamma, jag fortsätter i alla fall och förr eller senare kommer jag att hitta min like. Förr eller senare, livet, förr eller senare.
