Min nuvarande mansföraktsperiod har nog befäst sig den här gången, känner mig vansinnigt trött på maskuliniteten och den plats män får ta, och tar, utan att bli särskilt emotsagda. Frekventerar en väldigt trevlig dejtingsajt som trots sin aura av jämlikhet ändå låter männen ta plats på ett lite irriterande sätt. Det finns en stängd grupp där bara tjejer får vara, där vi lite undangömt sådär kan diskutera saker som männen inte får se, men borde se. Det är väl för jävelen viktigt att vi inte segregerar oss mer än vad vi redan gör. Och The land of the free visar upp den allra finaste delen av maskuliniteten genom ett gäng spädbarn som kastar sand på andra och varandra och jämför snoppar och är rädda för kvinnor. Två tyska journalister upptäcker en Telegramgrupp med 70000 manliga medlemmar som diskuterar detaljer runt hur de kan begå övergrepp på och våldta kvinnor i sin närhet. Kvinnor möter hellre en björn i skogen än en man och männen gnäller om “inte alla män”. Vem fan bryr sig om att det inte är alla män? Så länge män inte står upp för vad som är rätt och fel så är det ju bara vi kvinnor som står här och pissar i motvind. Pissar i motvind mot tolkningsföreträde, härskartekniker, micro managing, privilegie och anse sig ha rätt till allt möjligt skit. Trött. Och blöt. Motherfuckers.

Så till något helt annat. Konventionen. Kom på var min icke-konventionalitet gällande relationer föddes och dog, under samma relation. Med en man. En osäker man. Precis i början när vi hade varit ihop i några månader så fick jag reda på att han haft sex med sitt ex några gånger under den tiden. Det här var nästan 30 år sen, så kan förstås inte minnas exakt, men det jag minns är att jag inte gjorde en grej av det alls. Tänkte väl att han behövde få det ur sitt system, så jag sa inte så mycket om det. Den killen visade sig vara något av det mest svartsjuka jag någonsin stött på i mitt liv, han var så svartsjuk att jag till slut inte lämnade lägenheten av rädsla för att få skit för något random som han hittat på. För någonstans där blev det väl tydligt för mig att svartsjuka på något sätt var en del av kärleken, så sades det ju också till höger och vänster. Så ja, det blev rätt jobbigt där ett tag, men sen blev det ju ganska logiskt för mig att vara otrogen eftersom han ändå var så jävla svartsjuk, hade inget att förlora ändå. Låt karln ha rätt och få något ut av det på samma gång, det var väl bra. Den jag var otrogen med var även otrogen med mig. Och sen var det otrohet lite hit och dit när jag försökte trycka in mig i konventionen och tröttnade. Tröttnade på att låtsas vara svartsjuk och låtsas bibehålla intresset och låtsas som att jag inte åtrådde och blev kär i andra människor stup i kvarten. Men på gott och ont är jag en envis jävel, även i att motarbeta mig själv.

Det skulle sedan ta runt 12-13 år innan jag ens doppade tårna i något annat än en monogam relation. Givetvis började hela den grejen också med otrohet, men det var också den sista. Efter det hade jag relationer med två män samtidigt, vilket var lite ögonöppnande för mig. Efter det fick jag bakslag genom att ha en öppen relation med en osäker kille, vilket gjorde att han knullade runt och jag höll mig på mattan och blev ganska utnyttjad. Sen var det några år av total dekadens och slit och släng med den ena sexuella relationen efter den andra, oftast bara enstaka gånger. Vilket var rätt trevligt, men lämnade mig ändå med någon sorts tomhet efter hand. Så var det in i monogamin igen eftersom kompromissen fick vara min om det skulle fortsätta. Det var dumt, men ändå en bra relation. Och jag tröttnade, i vanlig ordning. Och den sista var den bästa, men också den sista. Fullständigt tillåtande med otroligt mycket kommunikation. Men. Det var ändå en relation mellan mig och en man, vilket blir konvention, vilket gjorde att jag tröttnade, vilket gjorde att jag kände normalitetens tunga krav ligga på mina axlar och snaran runt halsen drogs åt hårdare och hårdare. Jag sa till honom att han var min end-all, be-all, det blir inget mer efter honom. Och det kommer det inte att bli heller. Och det var skönt att avsluta på topp.

Men, det innebär ändå en viss sorg att obönhörligen kapitulera inför faktumet att jag aldrig mer kommer att ha en konventionell, romantisk man-kvinna-relation igen. För jag är ett barn av min tid och jag är vansinnigt hårt indoktrinerad i devisen att en monogam, långvarig relation med en man är någon sorts ultimat målsättning för mig som kvinna. Filmer, böcker, TV-serier, alla fokuserar de väldigt mycket på den rätte, riddaren på en vit häst, själsfränden, tvillingsjälen, att jaga tills man hittar. Indoktrineringen, överallt. Så jag ger mig själv cred för att jag ändå tog mig fram till slut. Och att jag efter sorgen över det som aldrig kommer att vara kommer till insikt om att en massa andra saker kommer att vara. Att jag fortfarande kommer att kunna ha djupa, meningsfulla relationer med människor, med flera människor. Och att jag aldrig kommer sätta mig själv, eller någon annan, i en omöjlig situation som jag vet att jag kommer att tröttna på och lämna. Det är orättvist mot alla parter. Så. Lite mindre fel igen och så tänker jag fortsätta!