Att leva med PMDS är som att leva två olika människors liv varje månad. Över en natt innehar jag plötsligt egenskaper som är så fundamentalt annorlunda från min icke-PMDS-person. När hormonerna inte rasar är jag lugn, balanserad, mindful, trygg, självsäker och har inga problem med att säga precis som det är. Enter the hormones och jag blir osäker, nojjig, bekräftelsehorig, explosiv, full av ångest, kan inte säga som det är och har ett X2000 i hjärnan som inte ens går att sakta ner. Minsta lilla sak kan vara en trigger och då finns det ingen hejd på ältandet och paniken. Och när jag väl kommer ur det hela förstår jag inte vad som var jobbigt. Jag kan inte ens relatera till personen som var jag bara en dag tidigare. Som två personer som inte hade tyckt om varandra alls om de mötts i en annan verklighet.

Både jag och sjukvården har trott att jag är psykiskt sjuk. Mycket på grund av att jag i samband med PMDS:n emellanåt fått något som kan liknas vid en psykos och ägnat mig åt en hel del självskadebeteende och diverse former av missbruk. Och otaliga är de relationer som jag i ett os av förödelse motvilligt blivit tvungen att lämna bakom mig. Men jag har aldrig själv reflekterat över att det här beteendet kommer i cykliska frekvenser. Förrän så här lite senare i livet.

Nu när jag förstår blir problematiken så tydlig. Jag har läst om saker man bör göra för att lindra symtomen. Mindfulness. Check. Meditation. Check. Yoga. Check. Äta hälsosamt. Check. Jag har övat mindfulness i dryga 10 års tid och tycker att jag borde vara bra på det. Vilket jag är. Men min PMDS-person är inte det. Hon har inte övat på det alls.

För mitt i hormonhagelstormen är mindfulness och meditation något av det värsta jag kan utsätta mig för. Det gör helt enkelt att mitt X2000 bara går ännu snabbare och paniken blir större och större. När jag har en riktigt dålig månad kan jag inte bryta loopen av misär oavsett hur många olika sätt jag försöker på. Det är som en mani. En besatthet.

Men kontentan blir helt enkelt att jag inte kan hjälpa min PMDS-person när hon inte existerar. Och när hon existerar fungerar inte de metoder som min icke-PMDS-person använder för att förbättra livet. Förvisso har det blivit bättre med åren, jag sitter inte längre och skriker i panik och dunkar huvudet i väggen. Och jag har för närvarande helt skippat min största trigger i livet - kärleksrelationer. Så det går inte ut över en potentiell partner. Men det fortfarande ut över mig.

Så nu går jag emot min egen övertygelse om att aldrig mer medicinera mig och testar att ta antidepressiva intermittent ett tag. För de där två personerna behöver bli kompisar. Det finns ingen plats i mitt liv för två skilda personer som jag måste ha helt olika förhållningssätt till. Det räcker med en. Och fungerar inte det testar jag något annat. Och något annat. För det ska gå, det har jag gett mig fan på. Here I go!


Photo courtesy of Photo by Kinnunen.