Okej, så jag bloggar från pmds-hjärnan. Varför inte liksom. För så här känns det just nu. Sårbarheter. Jobbstress som varat för länge. Bytte jobb. Blev värre. Förra pmds-perioden blev jag praktiskt taget mobbad av ett gäng tonåringar som letade upp mig för att jävlas och jävlas tills jag sa upp mig från provanställningen och gick på dagen. För gammal för sånt. Det var runt 4 veckor sedan och återhämtningen är inte riktigt där. Lägg på det alla jävla ghostningar och dissanden och skit och pmds-hjärnan har ju fan ett party med allt jävla självförakt som bara invaderar hela tankeverksamheten hela tiden. Hade en skitbra dejt i måndags, fick ett sms i tisdags om att han inte försvunnit och sen har det varit tyst. Jag (eller pmds-hjärnan) tycker att det är lite underligt när det är noll återkoppling efter en träff. Som dessutom på alla sätt verkade vara en början på något bra. Inte ens en liten förklaring på tystnaden. Den rationella hjärnan går tillbaka till att det var en jävligt bra dejt och att han faktiskt säger att han inte försvunnit eftersom vi också pratat om det där med folk som ghostar och att man undrar varför. Att han bara är upptagen eller behöver processa eller nåt.

Pmds-hjärnan är komplett övertygad om att jag inte kommer att höra något mer. Eller jo, jag kommer att höra något mer, men det kommer att vara dissen. För att jag var för mycket, eller sa nåt konstigt eller bara var weird eller nåt annat, finns ju så mycket att välja på. Och pmds-hjärnan har en fullkomligt makalös förmåga att skapa någon sorts Hollywoodversioner av de där personerna som ghostar eller dissar eller inte hör av sig. Och så faller allt annat bort och allt jävla fokus ligger bara där. Det är en jävla utplånande känsla.

Och sen är problemet att vanliga jag har en ganska bra intuition om folk och huruvida de kommer att dissa mig eller inte. Dock har den förmågan på senaste varit lite svag och plötsligt har jag svårt att skilja på mig och pmds-mig och plötsligt så kommer precis allt tillbaka. Alla dissar genom hela livet, alla misslyckanden, alla människor som sårat mig. Och känlan av att vara ensam och missförstådd och naiv och lättlurad sköljer över mig och dränker mig i sitt jävla sura bajsvatten och gör att jag nästan drunknar. Och här sitter då nykteristen med sin flaska vin och är lullig i hjärnan och märker att inte ens det fungerar på den här jävla skitperioden.

För det är bara så. Jag är kass. Ingen vill ha mig. Jag är för konstig. För på. För mycket. För okvinnlig. För rak, för ärlig, för tydlig. Vilket gör att jag inte är trovärdig. Det är alltså något fel på mig. Och jag gråter, tårar efter tårar efter tårar. Envisas med att lyssna på Jörgen Dahl Moe bara för att gråta mer. "I ain't nothing but tired. Man I'm just tired and bored with myself." Det är lite som att gråta loss precis allt skit som hänt det senaste året. Och allt grumlar ihop sig i en sörja av besvikelser och skit som stressar, skit som gör ont, skit som gör mig förbannad, skit som gör mig tveksam. "There's a joke somewhere and it's on me". Och gryningen känns långt borta trots att jag vet att den kommer den här gången också. Men känslan är svår att rationalisera bort.

Och så börjar jag ifrågasätta allt. Varför lämnade jag IT? Är det helt puckat att bli en fattig student nu? Ska jag bli monogam igen? Det är ju ändå ingen som kan hantera den jävla relationsanarkin. Vem är jag? Vad gör jag? Vad vill jag? Och så gråter jag lite till, fast jag börjar tappa greppet om vad fan jag gråter över egentligen. Sörjan. Klistar sig fast.

Jag hatar dom här jävla hormonerna. Jag hatar att vara en helt vedervärdig version av mig själv sådär emellanåt. Jag hatar att jag ena veckan är självsäker och trygg och känner mig fantastisk och värd allt bra bara för att inom loppet av en dag falla ner i en grop självföraktskvicksand som jag inte kommer ur. IT FUCKING SUCKS!!!!!